Jag reste mig upp med hjälp av kryckorna och skyndade mig mot trappan, så gott jag kunde. Jag hörde Melinda prata där uppe, och hon hade panik.
”Vad händer där uppe?!” Ropade jag, då jag hade det lite svårt att gå upp för trapporna.
”Stanna där nere!” Ropade Melinda tillbaka och hon hade slutat prata nu. Men det var inte direkt tyst. Justin hade kommit och burit upp mig i sin f

amn innan han satt mig i soffan. Men jag satt inte där så länge då vi hörde syrener, ännu en gång med hjälp av kryckorna ställde jag mig upp och kollade ut ur fönstret, en ambulans? Jag fick panik, då den stannades utanför. Justin försökte lugna mig men det gick inte, var det mamma?! Melinda kom nedspringandes för trappan och öppnade dörren för 3 personer, två killar och en tjej, dem hade en bår med sig. Melinda började prata med dem och sedan sprang dem upp i rummet. Jag försökte slita mig loss från Justins grepp runt min midja, men han gav sig inte.
”Släpp.mig!” Fräste jag, han fuktade sina läppar innan han skakade på huvudet. Vilket gjorde mig frustrerad.
”Justin, jag är seriöst!” Den här gången skrek jag på honom, men han verkade inte direkt bry sig. Förlåt Justin, tänkte jag innan jag armbågade honom i magen. Han släppte mig och stönade till, och vek sig på mitten, plus höll sig för magen. Dem gick iväg med båren och in till ambulansen.
”VÄNTA!”, Skrek jag, men det var försent. Ambulansen började åka.
”Tack så mycket Justin, kör mig till sjukhuset! NU!” Skrek jag, han ryckte till och nickade sedan. Joanna kom fram till mig.
”Stella, andas.” Viskade hon och smekte mig lätt på ryggen. Jag nickade och tog flera andetag, sedan släppte jag ut allt. Det hjälpte lite, men inte speciellt mycket. Joanna hjälpte mig ut till bilen och hjälpte mig att sätta mig i passagerarsidan. Joanna hoppade in i baksidan och Justin i förarsidan. Han startade bilen och sedan började vi åka mot sjukhuset.
-
Vi möttes av det tråkiga sjukhuset, som jag hatade. Jag hade nyss kommit hem från det, och nu är jag där igen. Vi gick fram till receptionen där en gammal dam satt, med illröda läppar, en grön sjukhusuniform med en rock över.
”Brenda Hudson.” Sa jag stressat, hon kollade upp mot oss.
”Familj?” Jag nickade.
”Jag är hennes dotter.” Hon nickade nu också och sökte på datorn.
”Sal 21, rum nummer 43.” Mumlade hon, jag sade ett ”tack” och skyndade mig snabbt mot hissen, såklart med hjälp av dem jävla kryckorna. Varför var jag tvungen att bryta benet? Vi gick in i hissen och Joanna tryckte på knapparna, jag märkte att Justin var sårad.

Det skulle jag också om han slog mig i magen och skrek åt mig. Jag kände mig väldigt illa till mods. Men jag tänker inte börja konversationen i en hiss, och inte när Joanna är här. Hissen plingade till och öppnades sedan. Tårarna hade redan bildats i ögonen på mig, vilket inte var konstigt. Mamma kanske skulle dö nu? Tårarna började rinna ner för kinderna när jag såg rummet, jag skyndade mig dit och öppnade dörren, men en sköterska puttade ut mig igen, inte direkt puttade på grund av att jag hade kryckorna, hon gjorde det försiktigt..

”Vi gör prover på henne, så du får vänta.” Sade hon innan hon stängde dörren. Då bröt jag ihop. Justin kom fram och drog in mig i en kram. Han satte sig i en stol med mig i knät och han schyshade mig då och då, jag kollade upp på honom.

”Förlåt för att jag var så elak.” Han skakade på huvudet och kysste bort tårarna från mina kinder.

”Tänk inte på det.” Sa han och log ett litet leende mot mig, jag nickade och min blick föll mot dörren till mammas rum. Den öppnades och en doktor kom ut.

”Är ni familj till Brenda Hudson?” Frågade han och sökte med blicken över Justin, Joanna och mig.

”Jag är hennes dotter.” Sa jag lågt, men ändå så han kunde höra. Han nickade.

”Kan jag få prata med dig?” Jag nickade och tog tag i mina kryckor för att sedan resa mig upp ur Justins knä och följa med doktorn en bit bort. Jag satte mig ner på en stol där vi stannade.

”Jag har tyvärr dåliga nyheter.. Brenda är.. död.” Sa han och det kändes som om hela min värld rasade ner, tårarna vällde ner från kinderna och de ville inte sluta. Min mamma var död.

Nu är kapitlet äntligen här! Efterlängtat? Maybe not.

Nästa kapitel är det sista, synd va? :(
Men ah, jag kommer börja med nästa novell snart också.