Hej, jag tänkte ta en bloggpaus här, förlåt! Men det blir bäst så, ni får inte många kapitel alls.

Jag är så ledsen för denna dåliga uppdateringen, men jag kan inte göra något åt det nu.

Skolan har börjat nu också, och mina läsare försvinner, jag vet att det är mitt eget fel.

Men jag hoppas inte alla lämnar bloggen och fortsätter kolla in!

Jag älskar er så mycket! ♥

 

Två dagar gick och jag fick åka hem, jag hade dock ett brutet ben och blåmärken över kroppen, men blåmärkena kommer försvinna så det är inget att oroa sig, men med benet.. det kommer ta flera veckor. Justin hjälpte mig ut ur bilen och bar upp mig i hans famn. Jag suckade mjukt.

”Du behöver inte bära mig Justin, det är därför jag har krykor.” Ett léende spreds på hans läppar och han skakade på huvudet.

”Jag har armar för att bära dig.” Sa han sedan, jag skrattade till och himlade med ögonen. Jag lutade mitt huvud mot hans axel.

”Du är hopplös.” Mumlade jag mot hans hals vilket fick han att rysa. Han öppnade dörren till huset och gick in med mig, han la ner mig mjukt på soffan innan han försvann men kom tillbaka med mina kryckor. Han la dem på sidan av soffan och jag tackade han mjukt och han satte sig ner, jag kysste han mjukt på kinden. Just då kom mamma in till vardagsrummet, hon skulle hälsa på mig på sjukhuset dem här dagarna med hon kunde inte, men jag klandrar henne inte. Hon är svårt sjuk, man orkar inte med saker då, såklart ville hon det. Men hon fick inte det för sjuksköterskan som ser efter mamma här hemma, Melinda heter hon och hon är vid 30 årsåldern och är väldigt trevlig.

”Hej Justin, och Stella hur är det med benet?” Frågade mamma mjukt och satte sig ner bredvid mig plus kramade om mig.

”Sådär, det gör ju ont.” Hon nickade och kollade medlidandes på mig. Melinda kom in i rummet och hälsade på mig, Melinda hade fått order att hålla koll på mig också. Även om det inte behövdes så mycket då Justin är som en mamma och släpper mig inte med blicken, han hade knappt sovit något på sjukhuset dem här dagarna. Så han är väldigt trött, jag mötte hans blick och det såg ut som om han skulle somna när som helst.

”Justin, du får sova. Mamma och Melinda håller koll på mig. Don’t worry.” Viskade jag innan jag kysste han mjukt på kinden. Han nickade och gäspade stort innan han stängde ögonen och nästan direkt föll in i en djup sömn. Jag la en filt över honom och log åt hur söt han var när han sov. Jag slet min blick från Justin till mamma, hon mötte min blick och log stort.

Ett moderligt leende, som jag älskar.

Det jag hatar är, att jag inte kommer se det så mycket mer snart. Hon kan dö närsomhelst.

---

Jag vet att det är kort, påminn mig inte! ;)

Uppdateringen är inte direkt den bästa, men den ska bli bättre. Nu när skolan börjar snart, bara 2 veckor typ.

Men vädret har inte direkt varit så bra, right? ;/