Jag och mamma kollade på tv, något tråkigt bara. Plötsligt plingade det på dörren, både jag och mamma kollade på varandra och hon reste sig upp, och gick ut till hallen. Efter ett tag kom mamma tillbaka med.. pappa? Jag svalde högt.

"Rachel."

"Vad gör du här Clark?" Frågade jag kallt, jag kunde inte direkt kalla han för pappa, han lämnade mamma och jag träffade han aldrig.

"Jag ville hälsa på min dotter.."

"Men tyvärr så vill hon inte träffa dig! Du lämna mamma, jag fick aldrig träffa dig! Och efter 17 år kommer du tillbaka och vill träffa mig?! Vet du vad? Det kan du trycka upp i röven och sticka härifrån! Du kanske bara vill ha våra pengar och utnyttja oss? Du har säkert en ny fru och ett barn!" Jag var ledsen, arg och blandade känslor. Hur kan han komma tillbaka efter 17 år och be att få träffa mig?!

"Jag tänkte inte på att lämna er först! Jag fick mycket press på mig, och jag kunde inte, jag var 19 år Rachel, 19 år-"

Jag avbröt honom.

"Men mamma var 17 år, du var två år äldre, och hon klarade sig! Och hon kanske skulle klara det lättare med dig vid sin sida!" Jag sprang förbi honom och ut till hallen, jag drog på mig mina skor.

Jag ville verkligen inte vara klar, jag öppnade dörren och gick ut, samt stängde den i en smäll. Jag började springa mot Justin's hus, klockan var ganska mycket, men jag visste inte vart jag skulle gå annars. Tårarna rann ner som floder längst ner mina kinder. Jag kom tillslut fram och knackade smått på dörren, Kenny öppnade dörren och kollade oroligt på mig.

"Rachel? Vad har hänt?"

"Får jag gå till Justin?"

Han nickade och flyttade sig litegrann så jag kunde komma in, jag drog av mig skorna och Kenny beskrev vart jag skulle gå. Jag sade tack och godnatt, jag ville vara med Justin i hans famn. Jag gick där Kenny hade beskrivit och jag hittade rätt och öppnade dörren. Där låg han, min pojkvän. Hur vacker som helst. Jag stängde efter mig och kröp ner under täcket bredvid Justin. Jag kollade på honom och han fladdrade långsamt upp.

"Rachel?"

Jag nickade och kramade om honom och då kom tårarna igen.

"Rach? Vad har hänt?"

"Pappa kom." Han kramade om mig mjukt och kysste mig mjukt på pannan.

"Sch, det kommer bli bra." Viskade han och smekte mig på ryggen.

Jag kände mig trygg i hans famn, och slutade gråta smått och inom kort somnade jag i hans underbara famn, som jag älskade.

---

Hann ett kapitel, wiho! Blev mycket med hennes pappa. Sen mys stund på slutat, aw!